Belgian Painter, 1806-1865 Belgian painter and sculptor. He was from very humble origins, but his talent for drawing was detected at an early age. He was sent to the Antwerp Academie, where he attended classes given by W. J. Herreyns (1743-1827) and Mathieu Ignace Van Br?e. During a stay in Paris from 1829 to 1832 he came into contact with the Romantic painters, in particular Th?odore G?ricault, who fostered his admiration for Rubens. In 1832 he won the Belgian Prix de Rome and in 1834 left for Italy where the works of Raphael and, above all, Michelangelo made an overwhelming impression on him. In Rome he abandoned the landscapes and scenes from Roman life, for which he showed a certain talent, and embarked on a much more ambitious work, the Greeks and the Trojans Contesting the Body of Patroclus (1835; Brussels, Mus. Wiertz.). The painting proved the turning-point in Wiertz's career. Its frenzied composition and violently contorted figures excited considerable interest in Rome.  Related Paintings of Antoine Wiertz :. | Two Young Girls or the Beautiful Rosine | Reader of Novels | The Suicide | The Reader of Novels | Rosine at her Dressing Table |
Related Artists:
Giovanni Battista Gaulli Called Baccicio
Genoa 1639-Rome 1709
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Fedor Rokotov
Russian Painter, ca.1735-1808 Fyodor Stepanovich Rokotov (Fedor Rokotov) (Russian: ?????????? ??????????́?????????? ????́??????????) (1736?C1809) was a distinguished Russian painter who specialized in portraits. Fyodor Rokotov was born into a family of peasant serfs, belonging to the Repnins. Much in his biography is obscure. He studied art in Saint Petersburg Academy of Arts. After buying back his freedom in the end of 1750s he became established as a fashionable painter. In 1765, Rokotov was elected an Academician, but he did not work as a professor in the Academy long, because it interfered with his painting. He returned to Moscow in 1765, where he lived for the rest of his life. He had a lot of commissions there, becoming one of the best portrait painters of his time. Among his best-known portraits are Portrait of Alexandra Struyskaya (1772), sometimes called the Russian Mona Lisa and admittedly the most celebrated piece of the 18th-century Russian painting; Portrait of Countess Elisabeth Santi (1785), and Lady in a Pink Dress (1770s, illustration, right). Rokotov avoided painting formal portraits with lots of adornments and decorations. Instead he was one of the first Russian painters advancing a psychological portrait with attention to optical and atmospheric effects.